"Don't Cry Because It's Over, Smile Because It Happened"
Nu så här några dagar efter hemkomst så har man hunnit smälta läget. Tänk att vi har varit borta i nästan ett halvår, och nu rätt som det är så är vi tillbaka i Sverige igen. Resan hem gick som på smör och väl hemma i Sverige igen var det såklart mulet och grått.. Precis som vi lämnat det. Men det var ändå med någon slags upplyftande känsla som jag, efter att vi käkat glassbuffé i Malmö, hoppade av tåget i Billeberga och började traska hemåt.
Givetvis hade jag inte berättat något om att jag var på väg hem så när jag kommer in på gårdsplanen och pappa precis kommer ut ur verkstaden, möts jag av en ganska förbryllad reaktion. De hade alltså inte haft en aning om att jag var på väg hem, planen gick som planerat och de verkade faktiskt ganska glada att se mig. Mamma hävdade dock att hon kände på sig att jag skulle komma när som helst.
Man hade ändå tänkt ut lite grejer som var av hög prio när man kom hem till Sverige igen, t.ex. köpa lösgodis, springa en runda på Söderåsen, hälsa på farmor och farfar, handla frukostbullar och käka pizza med ett par polare! Allt detta hann jag med innan jag efter två dagar lämnade hemmet igen för tävlingshelg och en vecka i Linköping hos mina bestisar, där jag sitter just i skrivandes stund.
Den 14 November 2011 lämnade jag höstiga Sverige, och 160 dagar senare, många erfarenheter rikare och med en hel del nya bekantskaper, är man nu tillbaka i Sverge, men jag ser ej detta som slutet på något, utan början på något nytt.
Cheers, signerat Hugo
Kommentarer
Trackback
